Som testledare befinner vi oss ofta på gränsen mellan Verksamheten och IT-avdelningen. I mötet mellan dessa två uppstår ofta väldigt känsloladdade situationer, eftersom ovetskapen om digitaliseringens effekter kan väcka stor rädsla hos de många, och sedan länge, erfarna medarbetarna. Just vid denna gräns uppstår det ofta en del utmanigar, framför allt av slaget mellanmänsliga, när jag både ska accepteras i min roll och samtidigt förankra nya processer.
Här är ett typiskt exempel:
Eftersom lösningar ofta byggs iterativt upplever jag att det är svårt att i förhand förutsäga effekten av digitalisering i förhållande till hur ett visst arbete utförs på en arbetsplats exempelvis ute i verksamheten utanför IT.
Lösningar byggs av olika anledningar. Det kan t.ex. röra sig om vidareutveckling av en affärsprocess, eller att en befintlig ersätts. Ofta kan lösningen medföra att systemanvändarna ”slipper” utföra moment de tidigare behövt göra. Men faktum är att det är lite som att spå i framtiden med teblad när vi pratar om digitalisering. Det händer saker med människor när man testar.
Som testledare kan jag sättas i en position där jag stödjer utveckling för att avveckla en yrkesroll. Vid en sådan situation får jag bemöta en annan människas (i det här fallet arbetstagarens) rädsla för att förlora sitt jobb genom att utföra testning på ett system som indirekt kommer att ersätta dennes uppgifter. Ibland är det underbyggt av en felaktig missuppfattning hos personen som är skeptisk mot IT-förändringar då de tycks vara rörliga och förhastade. Mycket tror jag grundas i att personen upplever att förändringen redan är införd och godkänd eftersom hen ”har det framför sig” här och nu.
